Programblad - Legender och myter

Claude Debussy 

Syrinx 

Rebecca Clarke 

Morpeheus 

Leos Janácek  

Ur Pohádka, sats 3 

Johan Ullén 

Amfortas’ Dream 

Nikolai Rimsky-Korsakov (arr.Markus Källman) 

Ur Scheherazade, sats 1 & 2 

Musik ska klinga i sin egen rätt. Den ska inte sammankopplas med något utanför den själv, som reducerar den till en illustration.

Så har motståndarna till så kallad programmusik hävdat genom seklerna. Mot dem argumenterar de som inte tycker att musik degraderas av att man länkar ihop dess magi att skapa stämningar och känslor med annat som också ger starka bilder och fantasier, som bildkonst – eller sagor och myter.

Nikolai Rimsky-Korsakov, till exempel, ville först ge satserna i sin Tusen och en natt-inspirerade svit från 1888 namn som Prelude och Ballade. När han ändrade sig fick titlarna ändå inte syfta på specifika sagor. Men i ”Havet och Sindbads skepp” kan den som vill höra de stolta skeppen glida fram på såväl lugna hav som i frisk vind. I ”Berättelsen om kalendarprinsen”, där ”kalendar” är en kringvandrande munk eller dervisch, förs man både genom dramatik och folkloristisk dans. Och Scheherazade, som berättar sagorna för att rädda sitt liv, har sitt eget tema som återkommer som en berättarröst.

Om 1800-talets Ryssland drogs till Orienten var rysk kultur inspiration för tjecken Leos Janàcek. ”Pohàdka” (skriven 1910) betyder Sagan och syftar på sagan om tsar Berendej, som på magisk väg får sonen Ivan mot ett förstulet löfte till trollkarlen Koschej. Det är musik med ungdomlig lätthet, och i tredje satsen sägs den vuxne Ivan, som älskar trollkarlens dotter Maria, fly med henne undan hennes onde far.

Guden Pans kärlek till nymfen Syrinx är däremot obesvarad. För att komma undan förvandlar hon sig till ett vasstrå, som Pan skär flöjter av. Impressionismens inåtvända tonspråk går bra ihop med sagans överjordiskhet och Debussys ”Syrinx” (1913) är trots mytens sorgliga slut solig och meditativ. Debussy var själv förebild för brittiska Rebecca Clarke i ”Morpheus” (1917). Morpheus är en gudom associerad med sömn och drömmar, och musiken är rofylld och mjukt melodisk med rötter i sval brittisk folkton.

Men drömmar kan också vara förvridna och kakofoniska. Amforta är Graalriddarnas kung i Wagners opera Parsifal, och i ”Amfortas drömmar” (2009) har Johan Uddén skildrat hans feberdrömmar efter att han sårats av den onde Klingsor: ”fyllda av fågelljud, märkliga hymner och dånande klockor”, skriver Uddén.

Myter och sagor är portar till främmande platser och tider, som blir mer fantastiska just för att vi inte sett dem i verkligheten. I sagan kan ju allt hända – liksom i musiken. Vi är nog många som inte tycker att sammankopplingen förringar musiken utan snarare ger den en extra dimension. I slutänden lyssnar ju ändå alla som de vill.

Susanne Holmlund

Nordiska Kammarensemblen

Musiker