torsdag 10 oktober 2024

Karin Lönnå: Plötsligt förvandlas jag till en fan-girl av Beatles-mått

Ibland går det inte att värja sig och man är inte alltid beredd, en stark livemusikupplevelse kan dyka upp när som helst.

Det är nationaldag i Karlstad och strax före lunch. I egenskap av producent för P2 i Parken tar jag mig med fokuserad blick framåt på utomhusscenen, där Wermland Operas Orkester repeterar. Jag behöver lämna några papper till dirigent Johannes. Stressad smiter jag förbi instrumentlådor, notställ, kablar och hängande kättingar. Precis när jag har passerat harpan höjer Johannes armarna och Hugo Alfvéns Festspel exploderar runtomkring mig. Min kropp reagerar innan jag hinner tänka. Här kommer alla känslorna på en och samma gång, som Gessle skrev. Lyckotårar strömmar nerför kinderna, hjärtat sväller. Hur många gånger jag än har hört det innan, så får stycket en helt annan kraft där jag står med mina A4-utskrifter i famnen, mitt i en levande orkester. Än idag gör Festspel mig upprymd, men det där fantastiska ögonblicket kommer aldrig mer igen.

I Aten tidigt en stekhet söndag morgon letar jag mig genom turistgränderna mot en buss. Plötsligt hör jag körsång någonstans ifrån, mansröster i perfekt samklang. Som i trans följer jag ljudet och kommer fram till ett litet kapell med öppen dörr. Jag måste gå in. Det visar sig vara ortodox mässa i den mörka, svala lokalen med trästolar, mässing och romanska valv. Kören är en brokig skara av män som står huller om buller i ett hörn längst in. Jag förstår inte vad de sjunger, men i det ögonblicket har jag aldrig hört något vackrare i hela mitt liv och jag önskar att jag hade kunnat dela upplevelsen med pappa, körfantasten. Tårar igen. De går inte att hålla tillbaka. Efteråt på bussen kan jag knappt förstå att det hänt.

Nästan 40 års väntan på att få se henne live var över. Uppladdningen hade pågått i månader, biljetter och hotell bokats långt i förväg och nu hade vi trängts med 20 000 andra en hel dag i Hyde Park i London. Hur redo som helst står jag 200 meter från scenen när orkestern börjar spela en av hennes stora sånger. Plötsligt förvandlas jag till en fan-girl av Beatles-mått och när ”Ladies and gentlemen: Barbra Streisand!” kommer ur högtalarna kulminerar det. Jag skriker och sjunger mig hes av lycka resten av konserten och efteråt är ögonen uppsvällda och kinderna våta. Det har aldrig hänt tidigare och jag är över 50 år. Antagligen händer det aldrig igen.

Att uppleva musik live är något alldeles extra och du vet aldrig när nästa magiska ögonblick väntar. Var beredd på att inte vara beredd.