Ale Möller med vänner

När Ale Möller kliver upp på scenen är det med en nyfikenhet som aldrig slocknat. Han har turnerat sedan han var 15 år, men fortfarande är varje konsert en upptäcktsresa.
– Jag brukar säga att man måste ha en privat kärleksrelation till musiken för att orka. Om allt handlar om att undvika att göra bort sig blir vardagen driven av rädsla, inte av glädje.

Att musiken skulle bli hans yrke var långt ifrån självklart. Han växte upp i Malmö i en familj där man ofta sa: ”Vi är så omusikaliska.” När han som barn skulle sjunga för fröken vid tramporgeln blev han avstängd från musikundervisningen.
– Jag hittade inte ens första tonen. Men på 70-talet märkte man snabbt att det var populärt att kunna några ackord vid lägerelden. Jag började lära mig lite och upptäckte att det grep mig.

En pojkvän till hans storasyster blev en viktig inspiration.
– Han var glad när han spelade musik. Då tänkte jag: Man kan vara glad och spela musik samtidigt.

Där började resan som skulle ta honom från skolbandets elgitarr till jazzens trumpet och vidare till folkmusik och världsmusik.
– Jag har ingen formell utbildning. Jag har utbildat mig själv genom att åka hem till folk – i Dalarna, i Indien, eller tvärs över gatan i Malmö – och fråga, jamma, planka plattor.

Idag är Ale Möller professor vid Sibeliusakademin i Helsingfors, men hans syn på musik är densamma: det handlar om möten.
– Jag har turnerat i 55 år. Det jag har lärt mig med åren är att översätta mellan olika musikformer. Ibland säger folk att för mig finns inga genrer. Då säger jag: fel, fel, fel! Genrer är jätteviktiga – det är våra musikaliska språk. Men jag har aldrig dragit slutsatsen att man ska stanna på sin sida av staketet. Det händer väldigt mycket när man möter musiker från andra genrer och kulturer.

Det är en filosofi som har tagit honom till många delar av världen.
– Jag förbereder nu för att vara i Bengalen hela mars och coacha fem musikfakirer – andliga sökare som använder musiken som väg.

Han skrattar när han förklarar vad en fakir egentligen är.
– Vi tror att en fakir är någon som sticker nålar genom fingrarna. Det är det inte. Det är en andlig sökare som vill hitta fler dimensioner än det vi ser. Vissa använder extrema metoder som att svälta sig, men de flesta har vanliga vägar – och musiken är en sådan väg.

Han beskriver hur möten med andra traditioner förändrar sättet att tänka.
– När du spelar med folk som har samma genre får du förväntade svar. Det är roligt, men när du möter någon från en annan tradition måste du tänka utanför din egen box. Då uppstår nya saker som blir väldigt spännande.

Yrket som musiker är långt ifrån enkelt.
– Som frilansare blir du bedömd varje dag. Någon sätter ett pris på dig och ditt band. Det är slitsamt. Men belöningen är att du får spela musik du älskar, med människor du tycker om.

För Ale har bredden varit en styrka. Han spelar många instrument och rör sig mellan genrer.
– Det gör att jag aldrig hinner bli trött på musiken. Märker jag att jag är sliten i spelmansmusiken, då gör jag nästa grej med turkisk musik.

Han har också valt att arbeta med yngre musiker och skapa egna projekt.
– Jag startar mycket själv. Jag spelar med många som är rejält yngre. När vi spelar tänker jag aldrig på åldersskillnaden – vi är musikervänner. Det blir väldigt naturligt i musiken.

Hans råd till unga musiker är tydligt:
– Ha en lustfylld relation till musiken som räcker hela livet. Det är lätt att tro att det handlar om prestige – att klara sig ekonomiskt. Men det viktigaste är att musiken ger glädje. Annars blir det väldigt sårbart.

Han berättar om sin dotter Anna, som också är musiker.
– Hon sa en gång: ”Min dröm är inte att leva på musik. Min dröm är att spela musik jag älskar, med människor jag tycker om.” Det är ett klokt sätt att tänka.

När Ale Möller kommer till Västernorrland i vår blir det med ett program som blandar musik från olika kulturer.
– Jag älskar tvära kast, att överraska publiken. Det ska svänga – kroppen märker det. Och musiken måste fyllas varje gång med känslor och emotioner. Som någon sa: Man måste ha känsla för feeling.

Och trots alla år på vägarna är han långt ifrån färdig.
– Jag har fortfarande frågor i huvudet varje gång jag går upp på scen. Det är mitt eget forskningsarbete. Det är det som gör att jag fortfarande tycker att det är lika roligt.

Nordiska Kammarorkestern

Ale Möller – sång, mandola, dragspel, flöjter, trumpet och skalmeja m.m.

Johan Graden – keyboard 

Olle Linder – slagverk och gitarr