Bella musica

Om det finns ett speciellt italienskt tonspråk skulle det kunna beskrivas som spirituellt, snabbt växlande mellan glädje och vemod och, givetvis, melodiskt. Italien är ju hemland för operan och hjältetenoren, för Rossini och Verdi – och maffiamiljön i de kultförklarade Gudfadern-filmerna, vars musik förstås skrevs av en italienare, Nino Rota (1911-1979).

”Tänk att man kan ha så här roligt och få betalt för det”, lär han ha sagt när han sålde musiken till sin första film. Han började komponera som åttaåring och blev för en hel generation synonym med filmmusik, inte minst för samarbetet med Federico Fellini i klassiker som La Strada och La Dolce Vita. Fellini var inte musikkunnig men visste exakt vilka känslor han ville väcka, och Rota tolkade mästerligt in dem i musiken. I övrigt var det för Gudfadern-filmerna Rota blev mest känd och också Oscarsbelönad.

Fast Rota var klassiskt skolad och även skrev konstmusik – som den jovialiska, livliga ”Petite Offrande Musicale” - störde det honom inte att filmmusikkomponister ofta hamnar i skuggan av regissörer och skådespelare. I slutänden är det som stannar längst i publikens minne oftare ledmotivet än någon visuell filmscen. I fallet Gudfadern stämmer det nog för de flesta.

Om arvet från operan skymtar hos Rota är det centralt i flöjtvirtuosen Giulio Briccialdis (1818-1888) Kvintett i D-dur. Denne ”flöjtens Paganini” förflyttar lyssnaren till en sorts komisk Rossini-opera, full av kvickhet och skämtlynne och bravurarior, där instrumenten spelar rollerna av självförtroendestinna hjältetenorer.

Mer stringent och klassicistisk, men ändå italienskt temperamentsfull, är Giuseppe Maria Cambinis (1746-1825) Kvintett nr 2, ett av de första verk som skrevs för den kommande standardbesättningen blåsarkvintett - flöjt, oboe, klarinett, fagott och valthorn. I övrigt är Cambini mest känd för en kontrovers med Mozart, som beskyllde honom för att ha intrigerat så att ett blåsarverk av Mozart uteslöts ur ett konsertprogram till förmån för Cambinis eget. Huruvida anklagelsen var sann är omtvistat.

Under barocken fanns inte blåsarkvintetten eller ens alla dess instrument. När klaverspecialisten Domenico Scarlatti (1685-1757) - så fingerfärdig att han lär ha ställt upp mot Händel i en cembalotävling - skrev sina över 500 klaversonater visste han inte att deras melodiösa, pigga och snabbfotade karaktär skulle passa så fint för kvintett. Men det hörde 1900-talspianisten Dinu Lipatti och skrev om några av dem. Så uppstår gammal musik i nya tider – för bra musik har ju inget bäst-före-datum.

/Susanne Holmlund

Nordiska Blåsarkvintetten

Maria Garlöv Thorsell - flöjt

Eva Lauenstein - oboe

Linda Elmersdotter - klarinett

Marie Nilsson Ek - fagott