”Jag kommer aldrig att skriva en symfoni”.
Så skrev Johannes Brahms i början av 1870-talet till dirigenten Hermann Levi – märkliga ord för att komma från en som tycktes ha allt en kompositör drömmer om.
Brahms var en av få som fick njuta berömmelse redan under sin levnad. Redan i 20-årsåldern var han firad i en miljö där musiken var konsternas konst, och lyckan hade beseglats inte minst genom att tungviktarna Robert och Clara Schumann tagit sig an honom.
Men Schumann gjorde honom också björntjänsten att vara en av dem som, i all välmening, utnämnde honom till Beethovens arvtagare, och i det musiktokiga Europa var det liktydigt med Messias. Hos den känslige Brahms blev det en press och ett mindervärdeskomplex som varade i 20 år. ”Du har ingen aning om hur det känns att alltid höra en sådan jätte bakom sig”, skrev han till Levi. Beethoven hade fulländat symfonin som form, och att beträda hans marker och misslyckas vore katastrof. I publikens ögon, men än mer i Brahms egna.
Samtidigt var det som en sårskorpa han inte kunde sluta riva på. I 20 år samlade han fragment och när den första symfonin uruppfördes 1876 hade han hunnit bli 43 år.
Visst finns det fog för att den fått heta ”Beethovens tia”. Beethovenskt drama och prakt präglar yttersatserna, medan den andra speglar mer av Brahms egen djupa längtan och den tredje hans intresse för folkmusik. I sista satsen finns en koral som inte är helt olik Beethovens ”An die Freude” från nionde symfonin och Brahms anmärkte själv att bara en åsna kunde missa likheterna.
Det ska inte ses som brist på originalitet utan som den balans mellan välkänt och nytt som är ett bra recept på framgång. Symfonin blev väl mottagen, fast Brahms fortsatte vara nervös inför varje konsert. Men han hade brottats med jättarna och visat sig värdig. Framför allt hade han nedkämpat sina egna inre demoner.
Hundra år tidigare satt en annan av Brahms ”jättar”, Mozart, en 19-åring som inte hade några problem med självförtroendet, i ärkebiskopen av Salzburgs orkester och vantrivdes. Energin la han på komponerandet och 1775 skrev han alla sina fem violinkonserter. Den tredje i G-dur är den elegante Mozart i högform, den finstilte melodikern och den dansante lekaren, och skuggpartierna tycks finnas mest för formens skull.
Louise Farrenc ogillade liksom Brahms 1800-talets nya musikaliska idéer och föredrog, så fransyska hon var, den klassiska tyska formen. Hennes Ouvertyr nr 2 från 1834 är full av drama och tycks blicka bakåt mot Beethoven och Mozart. Men den bjuder också på överraskningar som, vare sig hon menade det eller inte, pekar framåt.
Susanne Holmlund
