London calling

Klassiskt

8-9 okt

London har genom historien inspirerat många tonsättare, och i detta program möts verk skrivna i staden med genuint brittiska röster som Alan Rawsthorne och Benjamin Britten. Vi får också höra musik av Mozart och Haydn som är inspirerade av det brittiska.

Program

Wolfgang Amadeus Mozart

Symfoni nr 1, Eb-dur

I. Molto allegro

II. Andante

III. Presto

Alan Rawsthorne

Divertimento för kammarorkester (3 satser)

Benjamin Britten

Sinfonietta Op.1

Joseph Haydn

Symfoni nr 98, Bb-dur

I. Adagio - Allegro

II. Adagio,

III. Menuet: Allegro

IV. Presto

Läs om verken och kompositörerna

Det är lätt att tänka att utvecklingen av Europas musikliv skedde på kontinenten. Men i alla tider har musikens ledande gestalter varit globetrotters, och många har lockats av metropolen London.

Där skrev en åttaårig Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) sin allra första symfoni. Familjen var på turné och just här råkade pappa Leopold ut för en halsinfektion som förlängde vistelsen betydligt. Lille Wolfgang dirigerade själv uruppförandet 1765 och symfonin är, naturligt nog, inspirerad av den musikmiljö han levde i och hans idoler. Dit hörde pappa Leopold och Bachsönerna, särskilt Johann Christian som Mozart hade träffat i London. Men i musiken finns också en lätthet och en glimt av den skönhet som senare skulle göra Mozart legendarisk.

27 år senare skrev Joseph Haydn (1732-1809) sin Symfoni nr 98 under sin första resa till London, där han hade beställning på flera nya symfonier. Vissa menar att denna skrevs till minnet av Mozart som dött några månader tidigare. Haydn och Mozart var vänner och beundrade varandras musik utan rivalitet. Symfoni nr 98 är ett verk av en mogen kompositör; den bär stråk av sorg men mest tycks det vara sin väns storhet som Haydn hyllar. Här finns spännande vändningar och den som har fått för sig att Haydns musik är tråkig borde kanske försöka lyssna till den med Mozarts öron. Han som en gång, när en kollega kritiserade ett Haydnverk med orden ”så hade inte jag gjort”, lär ha replikerat ”Inte jag heller, och det beror på att varken du eller jag hade kommit på något så passande”.

England har ju haft sina inhemska tonsättare också. Benjamin Britten (1913-1976) och Alan Rawsthorne (1905-1971) tillhörde båda de mest tongivande inom engelskt musikliv under 1940- och 50-talen, även om Britten vann större berömmelse internationellt. Han var som ung rena Mozartnörden och även om Brittens musik inte låter som Mozarts har vissa menat att Mozart var en ”evigt andlig närvaro” hos honom. Och det enkelt vackra och melodiösa i hans Sinfonietta Opus 1 kanske kan sättas upp på Mozartinspirationens konto.

Det kan också den klassiska tresatsiga formen, som även Alan Rawsthorne anammar. Tonspråket i hans Divertimento för kammarorkester är liksom Brittens präglat av samtiden. Men i tredje satsen går tanken också till föregångaren Gustav Holsts älskade Planeterna.

Utöver det har inget av de fyra verken, fast de alla är tillkomna i London, någon tydlig anknytning till exempelvis brittisk folkton. Vilket visar att fast en kanal skiljer England från kontinenten har landet alltid varit en väl integrerad del av det gemensamma europeiska musikarvet.

Susanne Holmlund

Medverkande

Nordiska Kammarorkestern

Dirigent: Simon Crawford- Phillips