Vänskap har alstrat mycket god musik.
Till exempel bad författaren Arvid Järnefält sin svåger Jean Sibelius (1865-1957) skriva teatermusiken till hans pjäs ”Kuolema”, Döden, 1903. Han ville ha en vals i den scen där en kvinna drömmer att hon dansar med spöken innan Döden knackar på dörren. Sibelius var redan internationellt känd och blev dragplåstret som drog fulla hus.
Det händer att tonsättare av ekonomiska skäl tvingas sälja musik billigt till förläggare, som sedan tjänar storkovan när verket blir berömt. Sibelius försiktiga Valse Triste, som tycks reflektera minnen av både glädje och sorg, blev ett sådant. Kuolema sattes upp sista gången 1911 på Finlands Nationalteater, men Valse Triste är än i dag ett av Sibelius mest spelade verk.
Likt Mozart och Brahms skrev Carl Nielsen (1865-1931) sitt stora verk för klarinett med en speciell klarinettist i tankarna. Hans berömda Blåskvintett op 43 hade tillägnats vännerna i Köpenhamns Blåsarkvintett, men planerna på att ge alla egna solokonserter stannade vid flöjtisten Holger Gilbert-Jesperson och klarinettisten Aage Oxenvad.
Klarinettkonserten från 1928 visar Nielsens modernistiska sida och är erkänt svårspelad, vilket även Oxenvad lär ha klagat på. Enligt vissa är det Nielsens oro för världsläget och sin egen död som uttrycks i konsertens konflikt mellan två tonarter och trumman som talar om strid. Andra menar att på samma sätt som blåskvintetten skojar med musikernas temperament speglas Oxenvads bipolaritet och ständiga humörkast i konserten. Även om klarinetten ibland tycks brisera i rena ilskan ler den ibland också i stilla gemyt.
Daniel Nelson (f 1965) är en kär och återkommande vän hos Nordiska Kammarorkestern. ”När jag fyllde 60 insåg jag att innan jag går i pension vill jag skriva en opera, ett oratorium och något för dem som hjälpte mig tidigt i karriären”, säger han och beskriver Konsert för orkester, som här uruppförs, som ”ett kärleksbevis”.
I musiken åtblickar han tillbaka på tidigare verk för orkestern, som det sceniska ”Lille Prinsen” och tubakonserten ”Metallëphônic”. Där ljuder också, som ofta, hans fascination för mekanik och teman som likt stora och små hjul kuggar i varandra och rör sig olika fort. Men också grandios orkesterklang och hans intresse för populärmusik glimtar fram. Liksom den stillhet som han menar kan ses som ett svenskt nationellt särdrag, om man nu ska tala om karaktäristiska nordiska tonspråk vid sidan av exempelvis danskt gemyt och finskt vemod. ”Men jag måste också ha en puls och energi i allt”, säger han för egen del. Här bjuds vi på både stillhet och energi.
/Susanne Holmlund
