Den 30 september 1853 ringde en blyg, blond ung man på dörren hemma hos familjen Schumann i Düsseldorf. Den kvällen skulle bli livsangörande för tre personer.
Kompositören, orkesterledaren och musikkritikern Robert Schumann (1810-1856) och hans hustru Clara (1819-1896), en lysande konsertpianist, blev genast förtrollade av Johannes Brahms (1833-1897) och hans musik. Paret Schumann var fixstjärnor i tidens musikliv och via deras kontakter blev den okände 20-åringen snabbt ett namn på allas läppar. Men också mänskligt hade det sagt klick mellan dem – som om universum bara väntat på ett tillfälle att få föra dessa tre besläktade själar samman. Genast blev Brahms en självklar del av den Schumannska familjen och de tre kunde knappt slita sig från varandra.
Robert var då 43 år och närmare slutet än någon anade. Året därpå skulle den psykiska ohälsa som följt honom genom livet bli övermäktig. Efter ett självmordsförsök togs han in på mentalsjukhus där han avled efter två år. Den musik av honom som spelas i konserten – bland annat den välkända Träumerei ur Kinderszenen - tillkom ett par decennier tidigare och visar med sin ljuva lyrik varför han blivit en av de mest älskade romantikerna. Claras romanser och pianotrio har en lite mörkare och mer inåtvänd grundkänsla. Hon slutade i princip komponera då maken insjuknade och hon stod som ensam familjeförsörjare och måste prioritera konserterandet.
Johannes Brahms musik genljuder av det komplexa känslosvall och den smått överjordiska längtan som blivit hans signum. Med undantag för klarinettkvintetten, som han skrev på sin ålders höst, tillkom de stycken som spelas i konserten under den stormiga tiden kring Roberts kollaps och död. Redan medan Johannes och Clara kastades mellan hopp och förtvivlan angående Roberts tillfrisknande och Johannes knappt vek från Claras sida, hade han dessutom insett att han var djupt förälskad i den 14 år äldre sjubarnsmamman Clara.
Ändå blev det aldrig de två. Kanske var det åldersskillnaden och ansvaret för en stor familj som avhöll Johannes från att fria efter Roberts död; kanske var det personlighetsskillnader eller hans komplicerade förhållande till kvinnor, en följd av traumatiska ungdomsupplevelser. Men livet igenom stod de ändå varandra närmare än någon annan. Clara Schumann var Johannes Brahms stora kärlek, och han hennes vid sidan av hennes döde make.
Även om Brahms musikaliskt inte blev den Robert Schumann 2.0 som Schumann kanske hoppats, utan gick sin egen väg, var alla tre evigt förenade i in musik och i sin kärlek till varandra. I både liv och död.
Susanne Holmlund
