Ett långt och troget arbete i rockens tjänst är ingen garanti för framgång. Många är de som repar vecka efter vecka för att sedan spela i närmast folktomma rum. Men efter år av envist slit går segertåget äntligen för Johan Airijoki. Och det är just den mödosamma men nödvändiga resan som den före detta gruvarbetaren från Malmberget besjunger på sitt senaste album ”Rockens vingar”. I ”Den långa vägen hit” sammanfattar han den med orden: ”Den långa vägen hit / det har alltid varit drag / men nu är det publik”. Det är en sorts kaxig programförklaring från en artist som vet att hundåren inte bara varit något att uthärda, utan också gjort honom till den han är: en av våra mest särpräglade röster och en självklar arvtagare till en svensk berättartradition där vardagen, arbetet, platsen och människorna som befolkar den får bli stoff för sångerna.
Den resan började långt från de stora scenerna. Airijoki kombinerade länge musiken med arbete i gruvan och hade redan tillbringat år i olika band och som after ski-trubadur när han 2014 solodebuterade med den råa, bluesiga EP ”Jag tror det handlar om att”. Sedan dess har skivorna blivit sex till antalet och musiken vuxit från spartanska stuginspelningar till ett bredare uttryck där blues och rock fått sällskap av soul, country och andra delar av den tradition han själv träffande kallar ”bruksmusik”. Men framför allt har Johan Airijoki fortsatt spela. Mil efter mil och scen efter scen har den säregna rösten, den svarta humorn och de chosefria berättelserna om gruvan, hembygden, kärleken, kompisarna och livet byggt en allt större och alltmer hängiven publik. Johan Airijoki må, som han själv konstaterar, inte vara någon Ingrosso eller Parnevik. Men den långa vägen hit har gett honom den kanske mest svårförtjänta av framgångar: en publik som vuxit sig större och mer hängiven för varje år.
